För den som är intresserad av östasiatisk konst och kultur så är Östasiatiska museet ett självklart mål. Museet öppnade sina portar 1963, men dess historia går tillbaka till 1920-talet. Östasiatiska är i mångt och mycket resultatet av en enda persons insatser, Johan Gunnar Andersson. Han var en av förgrundsfigurerna vad gäller seriös arkeologi i Kina, och 1926 blev han föreståndare för Statens östasiatiska samlingar, som sedermera utvecklades till Östasiatiska museet. Delar av samlingen bestod då av föremål Andersson, med tillstånd från Kinesiska regeringen, fört med sig hem till Sverige efter arkeologiska utgrävningar under början av 1920-talet.
Östasiatiska museet är idag ett mycket aktivt museum, med ett flertal olika utställningar och program. Fokus ligger inte helt oväntat till stor del på Kina, Japan och Korea, men även andra länder i området finns representerade, dock inte i samma utsträckning. Förutom utställningar så arrangerar man också olika kurser och workshops, exempelvis i japanskt blomsterarrangemang, ikebana, tuschmåleri och mycket annat.

Men det är givetvis de olika utställningarna som är grunden för Östasiatiska museet. Dessa är både intressanta och lärorika, och för den som vill ha en grundförståelse för östasiatisk konst och historia, så är östasiatiska museet en självklar startpunkt. Den Kinesiska utställningen, ”Mittens Rike” är då den mest kompletta och övergripande, och sträcker sig över 3,500 år, fram till början av 1900-talet, då kejsarväldet slutligen föll. Ingen annan kultur i världen har på samma sätt lyckats överleva och utvecklas som den kinesiska, och att få uppleva denna utveckling är smått överväldigande. I jämförelse framstår Sveriges historia som en liten parentes.