Östasiatiska museet

För den som är intresserad av östasiatisk konst och kultur så är Östasiatiska museet ett självklart mål. Museet öppnade sina portar 1963, men dess historia går tillbaka till 1920-talet. Östasiatiska är i mångt och mycket resultatet av en enda persons insatser, Johan Gunnar Andersson. Han var en av förgrundsfigurerna vad gäller seriös arkeologi i Kina, och 1926 blev han föreståndare för Statens östasiatiska samlingar, som sedermera utvecklades till Östasiatiska museet. Delar av samlingen bestod då av föremål Andersson, med tillstånd från Kinesiska regeringen, fört med sig hem till Sverige efter arkeologiska utgrävningar under början av 1920-talet.

Östasiatiska museet är idag ett mycket aktivt museum, med ett flertal olika utställningar och program. Fokus ligger inte helt oväntat till stor del på Kina, Japan och Korea, men även andra länder i området finns representerade, dock inte i samma utsträckning. Förutom utställningar så arrangerar man också olika kurser och workshops, exempelvis i japanskt blomsterarrangemang, ikebana, tuschmåleri och mycket annat.

Vackra detaljer på en Asiatisk soffa

Men det är givetvis de olika utställningarna som är grunden för Östasiatiska museet. Dessa är både intressanta och lärorika, och för den som vill ha en grundförståelse för östasiatisk konst och historia, så är östasiatiska museet en självklar startpunkt. Den Kinesiska utställningen, ”Mittens Rike” är då den mest kompletta och övergripande, och sträcker sig över 3,500 år, fram till början av 1900-talet, då kejsarväldet slutligen föll. Ingen annan kultur i världen har på samma sätt lyckats överleva och utvecklas som den kinesiska, och att få uppleva denna utveckling är smått överväldigande. I jämförelse framstår Sveriges historia som en liten parentes.

Japansk konst

Japansk konst är ett otroligt stort område, som sträcker sig många tusen år tillbaka i tiden. Liksom mycket i japan, så finns där en stark Kinesisk och Koreansk influens, men Japansk konst skiljer sig på flera sätt från kusinerna på fastlandet. Det brukar sägas att det är under Heian-perioden från 795 till 1185 som den japanska konsten fick sin egen distinkta särprägel, även om det måste sägas vara en sanning med modifikation. Förhistorisk konst i Japan visade visserligen på influenser från fastlandskulturerna, men skiljde sig ändock på betydande sätt från dessa. Mycket av konsten under Heian-perioden var religiöst präglad, liksom i västerlandet, med den skillnaden att det var buddhism och inte kristendom som var grunden. Då vi här i väst byggde överdådiga kyrkor och katedraler, byggdes i Japan tempel, som liksom deras möbler och andra byggnader, kommer väldigt nära estetisk fulländning.

Japansk konst har sedan denna klassiska period utvecklats i flera olika riktningar, med måleri, blomsterarrangemang och teceremonier. Zenbuddhismen var en viktig inspirationskälla, och mycket konst hade en meditativ funktion. Ett kännetecken för Japansk konst är att enkelhet och komplexitet kan existera sida vid sida, målningar som består av endast några få enkla penseldrag, och utsökt komplicerade blomsterarrangemang. Liksom en soffa byggd i endast trä, och komplexa bäddsoffor i lyxiga material – de har alla sin plats.

Det kan också vara på sin plats att påpeka att Japansk och västerländsk värdering av japansk konst inte alltid gått hand i hand. De i väst så uppskattade träsnitten sågs i Japan som massproducerad konsumtionsvara, vilket bland annat fått till följd att de flesta betydande träsnittssamlingarna återfinns i väst. Vad gäller dagens japanska konst så återfinns alla möjliga inriktningar, Traditionella konstformer existerar sida vid sida med mer moderna, och befruktar på så sätt varandra.

Takeshi Kitano

Takeshi Kitano, även känd under namnet Beat Takeshi, är en Japansk allroundkonstnär, som sysslat med allt från konst och poesi till komedi och filmregi. I västerlandet är han också i huvudsak känd för sina filmer, medan man i hemlandet har ett mer nyanserat förhållande till honom. Kitano första större introduktion till en västerländsk publik var som skådespelare i filmen Merry Christmas, Mr. Lawrence 1983.

Kitano började sin bana som komiker i början av 1970-talet tillsammans med sin vän Kiyoshi Kaneko. De var sedan en framgångsrik komikerduo och samarbetade fram till mitten av 1980-talet. Att Kitano i grunden är komiker något som inte är så känt i väst, där han i huvudsak är känd för mer brutala roller, ofta som gangster, yakuza. Vissa förknippar honom även med soffan Kitano, men de är helt oberoende av varandra.

Även om Kitano är en bra skådespelare, så är det i huvudsak i form av regissör som han vunnit berömmelse utanför hemlandet. Den första filmen han regisserade var Violent Cop 1989, vilket antagligen hjälpt till att cementera bilden av Kitano som en ”tuff” skådespelare och regissör. Han har sedan dess regisserat ett stort antal filmer, av vilka inte alla varit helt framgångsrika, även om de flesta av dem är intressanta på ett eller annat sätt. Det riktiga genombrottet kom med Hana-bi 1997, som blev en stor framgång, både hos kritiker och publik.

Allt Kitano gör är som sagt inte bra, men när han är som bäst är han en av de absolut främsta nutida Japanska filmskaparna. Tyvärr så är det i huvudsak hans gangsterfilmer som finns tillgängliga i väst, och om man vill ta del av den fulla vidden av Kitanos gärning är man så illa tvungen att lära sig Japanska.

Skånskt galleri med asiatisk konst

För den som är intresserad av samtida Asiatisk konst finns det tyvärr inte så många alternativ i Sverige, och en resa till fjärran östern är ju inte att tänka på för de allra flesta. Sverige är dock inte helt renons på resurser och en av de allra bästa är Eight Art Gallery i Malmö i Skåne. Man slog upp portarna den 1:a januari 2009, redan från början med en inriktning på Kinesisk samtidskonst. Eight Art galleri var lite av en utbytesverksamhet, och man öppnade även ett galleri i Singapore under samma namn, med fokus på Svensk samtidskonst.

När vi tänker på Kinesisk konst här i väst, så tänker vi antagligen först och främst på äldre konst. Men Kina har faktiskt även en blomstrande scen för modern samtidskonst. Det bildspråk som modern Kinesisk konst använder sig av skiljer sig en del från det västerländska, även om det sällan rör sig om ”traditionellt” Kinesiskt bildspråk. Eight Art Gallerys utbud kanske inte riktigt kan mäta sig med utbudet i gallerier i större utländska metropoler, men för var och en som är intresserad av utvecklingen inom modern Kinesisk konst, så kan man här få ett smakprov.

Du hittar stolar, bäddsoffor, tavlor och bord på Eight Art Gallery

Intresset för Kinesisk samtidskonst växer stadigt i väst, och Eight Art Gallery måste sägas ha varit tidigt ute. Man representerar idag ett antal olika Kinesiska konstnärer, med varierande stil, som gör att man kan få en god inblick i var Kinesisk samtidskonst befinner sig, och vart den är på väg. Ett besök hos Eight Art Gallery är väl värt besväret – slå dig ned i en soffa och begrunda konst från Asiens alla hörn.

Nam June Paik

Nam June Paik var en Koreansk konstnär, som verkligen kan sägas vara före sin tid. Detta är ju annars ett uttryck som kritiker slänger sig med alltför lättvindigt, men vad gäller Paik så stämmer det verkligen. Redan på 1970-talet föreställde han sig en sorts marknad för videos, vilken kan sägas ha besannats i och med YouTube. Om resultatet blev vad han hoppades är däremot tveksamt, även om det är möjligt att han gillade gulliga katter och folk som ramlar och slår sig. Paiks konstnärliga gärning var i det mesta mycket teknikvänlig, och till skillnad från många andra så såg han möjligheterna i ny teknologi. Att kalla Paik för en visionär är en underdrift, och hade han varit ingenjör i stället för konstnär skulle internetboomen antagligen skett flera år tidigare än den gjorde.

Men nu var han som sagt konstnär. Även om han föddes i Sydkorea, så flyttade hans familj rätt tidigt till Japan, där han fick sin grundutbildning. Efter denna så flyttade han till Tyskland, vilket kom att kraftigt påverka honom. Där träffade han på moderna elektroniska kompositörer som Stockhausen, och olika konceptkonstnärer, som alla kom att prägla honom. Under sin karriär har han sysslat mycket med videokonst, och på detta sätt rönt stor uppmärksamhet.

Paik dog 2006, och då mycket av hans konst baseras på elektronik, så kan hans karriär ses som en sammanfattning av den teknologiska utvecklingen under en stor del av andra halvan av 1900-talet. Den teknologiska naturen hans konst har ställer dock till vissa problem; gamla TV-apparater håller inte riktigt lika bra som marmor.

Ai Weiwei

Ai Weiwei är en av de mest kända av moderna Kinesiska konstnärer. Han har visat att det är möjligt att stå emot den Kinesiska regimen, och följa sin egen väg, även om detta givetvis inte varit helt lätt. Weiweis klammer med (o)rättvisan i Kina är väl dokumenterade i väst, och går långt tillbaka i tiden. Weiweis far var poeten Ai Quing, som misshagade kommunistpartiet och därför hamnade i arbetsläger, samma år som Weiwei föddes. Han växte således upp i detta arbetsläger. Detta hindrade dock inte att Weiwei 1978 antogs till Beijings filmhögskola.

Från 1981 till 1993 verkade Weiwei i USA, där han verkade som konceptkonstnär i Duchamps anda. Weiwei har också framhållit Duchamp och Andy Warhol som förebilder, något som märks i hans konstnärliga gärning. 1993 återvände Weiwei till Kina, och har verkat både som konstnär och medborgarrättsaktivist sedan dess, till kommunistpartiets missnöje. Han har bland annat suttit i husarrest, och fått sin ateljé förstörd av myndigheterna, vilket dock inte hindrat honom att fortsätta med sin kritik.

Weiweis politiska aktivism gör att det ibland kan vara svårt att komma ihåg att han faktiskt först och främst är en konstnär, och att det var som sådan han ursprungligen uppnådde berömmelse i väst. Han har haft ett otal utställningar på konsthallar och museum runtom i världen, dock huvudsakligen utanför Kina. Den första soloutställningen i Sverige med Ai Weiweis konst skedde 2012, på magasin 3 i Stockholm, och trots Weiweis rykte som ”bråkstake”, var den förvånansvärt lågmäld, och gav en delvis ny bild av Weiwei.

Yoshio Nakajima

Yoshio Nakajima är en Japansk konstnär, som efter en mängd turer till sist hamnade i Sverige. Han föddes 1942, och det konstnärliga intresset vaknade tidigt. Trots att föräldrarna ville annorlunda, så bestämde sig Nakajima redan som 14-åring att han ville bli konstnär, och begav sig till Tokyo. Han ägnade sig mycket åt gatukonst, och vann snabbt så pass mycket framgång att han fick snabbt sin första utställning. Han fick då också erbjudande om att studera konst i Rotterdam, något som han sedermera accepterade. Att ta sig till Rotterdam var dock inte det enklaste; Nakajima fick helt enkelt lifta.

Konststudierna i Holland gick bra eller dåligt, beroende på hur man ser det. Med sin bakgrund inom gatukonst var det kanske inte så konstigt att Nakajima skulle delta i de olika happenings som hörde tiden till. Detta ledde till att han utvisades från Holland, vilket ledde till att han flyttade till Belgien och började studera konst där. När han sedermera blev utvisad också från detta konstfientliga land, riktades deras blickar till Norden. Valet stod mellan Danmark och Sverige, och Nakajima valde rätt.

Väl i Sverige blev Nakajima den första utländska studenten någonsin på Valands konsthögskola i Göteborg. Nakajima har sedan dess fortsatt att vara en mycket aktiv konstnär, med både måleri och skulptur på sitt program. Sonen Anders, som föddes i Sverige, har också följt i faderns fotspår, och är även han aktiv konstnär. Att sluta med konsten och ta det lugnt finns inte på programmet; Nakajimas energi är i det närmaste outtömlig.